...den bilden och det ljudet dömde mig till Triumph...

Hasses hoj

Hasses hoj plåtad under den något geggiga höstavgasningen tredje helgen i oktober 99. Sidokåpan som saknas ligger någonstans efter vägen mellan Sthlm och brittaniarallyt -99. Om någon hittat den - mejla!









asses Bonneville, en numera limegrön frukt med vässkammar, gick av det arbetar-kooperativa bandet i Meriden punkens år -77. Men hur kom hojen i Hasses ägo?

-Felet var min mycket äldre brors Bonneville-konverterade Trophy -56:a med röd Dunstallkåpa och Dunstall ljudämpare. Det inverkar menligt på svagsinta unga män. Den bilden och det ljudet dömde mig till Triumph. Han bytte senare till Guzzi och köpte reservdelar som han aldrig behövde använda.

Naturligtvis lärde jag mig inget av det. När det efter många år dök upp en -77:a Bonneville I Gula tidningen, och jag för en gångsskull hade pengar fanns det ju inget val. Jag hade nå´n hakning på just 750.

Hojen gick ju (då) så den kånkades upp på släp och kördes från Eskilstuna, saluförd av en Chicagokille och en av E-tunas kända motorprofiler, vars tal ärsnabbare än ett Nourish kit. Hade jag vetat nå´t om brittisk el, allmänt skick och nå´t överhuvudtaget hade jag väl prutat mer än för syns skull. Men vad fan, jag ville ju ha just den.

Det finns i dag saker som jag inte har bytt på hojen: ramen och en och annan pryl. Efter totalrenovering och ny lack räknar jag med att ta mig längre än till Shell vid Djurgårdsbron, känns bra efter tre år.

(Motorn började under slutet av förra säsongen skramla på ett lite mer än hemtrevligt trajumfvis. Och mycket riktigt, när motorn öppnades konstaterades det att den mer eller mindre varit ihopknarkad.)